Lex Wiberg.

Efter att grundligt ha satt mig in i ärendet med Ulf Wiberg och hans företag Göteborgs Tele & Data Distribution AB är mitt råd till alla näringsidkare att vara mycket uppmärksamma på vilka bolag och affärskontakter de gör affärer med.

Det finns ett flertal fall där en näringsidkare köper varor från en svensk leverantör som i sin tur har importerat varorna från ett EU-land. Om den svenske leverantören sedan inte betalar in mervärdesskatten som erhållits från den svenska köparen riskerar köparen att åtalas som medbrottsling till säljarens mervärdesskatteförskingring, även i de fall där köparen är helt oskyldig.

För att komma tilllrätta med de missförhållanden som idag råder är det nödvändigt med en lagändring. Vi lanserar här begreppet LEX WIBERG med innebörden:
- att Högsta Domstolen i ett prejudikat gav riktlinjer som kunde gälla för att särskilja de fall där köparen till förskingrande importörer är oskyldiga till all brottslig medverkan från de fall där köparen genom riktiga bevis har funnits vara skyldig till brott.

Denna vetskap är inte någon nyhet bland jurister som varit i kontakt med fenomenet, men en sanning väl värd att upprepa för många i affärsvärlden. I ett fall som Ulf Wibergs, som hade en mycket omfattande verksamhet samt många olika affärskontakter, är riskerna särskilt stora. Om Skattemyndigheten (numera Skatteverket), som i Göteborgs Tele & Data Distribution AB / Wibergs fall, finner indikationer på att flera bolag som en viss näringsidkare har köpt varor från har gått i konkurs och har misskött inbetalningarna av mervärdesskatt, kan det hända att en utredning startas och köparen som handlat med den misskötsamma kan, skyldig eller inte, utan ett enda bevis för någon medverkan, dömas för grova skattebrott.

Detta enbart på grund av upprepade mantran från åklagare, skattemyndigheter och domstolar om att ”du borde ha vetat...”, ”du borde ha förstått...”, och till och med att ”du visste...”, ...att säljarna inte skulle betala sin mervärdesskatt, dock utan att förklara eller visa hur den anklagade skulle kunna veta det. På grund av sådana fördomar kan köparen dömas för medhjälp eller till och med medgärningmannaskap till säljarnas förskingring av mervärdesskatt.

Frågan är vilka kontroller en näringsidkare ska behöva göra? Ulf Wiberg kontrollerade enligt uppgift (något som varken domstolar eller åklagare ifrågasatt) att alla företag han handlade med hade registreringsbevis, F-skattsedel samt var godkända för offentlig upphandling.

Skulle Ulf Wiberg trots dessa kontroller (som inte visade på något misstänkt eller brottsligt) veta vad hans handelspartners skulle komma att göra i företag som Ulf Wiberg bevisligen inte hade någon insikt i? Ett mycket långt fängelsestraff kan alltså drabba köparen även om denne är helt oskyldig till att vara inblandad i säljarnas brottslighet eftersom bevis för påstådda brott inte behövs, vilket klart framgår i Ulf Wibergs fall.

En stor fara ligger i att domstolarna låter ordinära omständigheter som vanligtvis förekommer vid normal affärsverksamhet få en innebörd de egentligen inte har och aldrig kan tillskrivas i sig själva,
det vill säga att de skulle utgöra bevis för delaktighet i kriminell verksamhet och inte endast en del av normalt affärsidkande.

Det verkar idag presumeras att problemet ska lösa sig enbart genom korrekt bevisvärdering av domstolarna. Som det visat sig i Ulf Wibergs och andra fall har domstolarna stora problem med bevisvärderingen när det gäller att särskilja oskyldiga köpare från de köpare som är medbrottslingar till importbolagens (säljarbolagens) bedrägeri. Situationen är högst otillfredsställande eftersom det verkar vara ytterligt svårt för domstolarna att skilja mellan skyldiga och oskyldiga köpare i dylika fall.

Det är en stark vädjan till domstolarna är att de i framtiden inte ska döma köpare likt Göteborgs Tele & Data Distribution AB (Teledata) och Ulf Wiberg genom ”guilt by association”, dvs att köpare döms skyldiga i stort sett enbart på den grunden att de haft affärsförbindelser och köpt varor från vissa importörer som sedermera visar sig ha förskingrat mervärdesskatten i sina bolag.

Att frångå sedvanliga regler för bevisvärdering och döma en människa utan ett enda bevis till fem års fängelse är en skamfläck för svenskt rättsväsende. Det är alltid åklagarens uppgift att bevisa en åtalads skuld.

Likaledes är det inte en domstols uppgift att sänka beviskraven för att ”råda bot” på att åklagaren har drivit en undermålig process. Räcker inte bevisningen ska domstolen frikänna den åtalade, även om det verkar vara mycket sannolikt att den åtalade trots bristen på bevis egentligen är skyldig. Det är detta som kallas ”rättssäkerhet”. Denna rättssäkerhet är något Ulf Wiberg, som var en ostraffad och framgångsrik företagare i många år, helt har fråntagits av domstolarna, tillsammans med både företag, pengar, rykte och hälsa.